1941 blev jag kommenderad till Malmö marindistrikt, jag blev så småningom befälhavare på ett litet sjöbevakningsfartyg. Vi låg förlagda i Skanör, Limhamn, Landskrona och Råå.

Uppgiften var att se till att det inte smög sig in oönskade fartyg härigenom Öresund.

Inofficiellt hade vi ju uppdraget att hålla ögonen på småbåtar ifrån Danmark och över till Sverige.

Natten mellan den andre och tredje oktober 1943 var jag ute på en runda i Limhamn. Det var månsken och man såg allt tydligt. Då kom en fiskebåt som låg rätt djupt i vattnet. Jag tänkte, "Det är säkert många flyktingar stuvade i den båten så djupt som den ligger". Så kom ett tyskt bevakningsfartyg efter. Dom såg vi ju då och då. Och då visste ju jag att om vi gick akter om den brukade dom vända och gå tillbaks igen. Vilket den alltså gjorde den här gången också.

Vi eskorterade båten till Limhamns hamn. Mitt jobb som befälhavare var att titta på passen. Den här gången då det var 24 människor i den lilla fiskebåten var den yngste passageraren en fyra månaders baby och den äldste var en 74 års man.

Så plötsligt kom där ett pass, det namnet hade jag ju sett många gånger. Herregud, framför mig står atomfysikern, nobelpristagaren Niels Bohr - och hans bror!

Varje natt i tre veckors tid hade dom bytt uppehållsort för Gestapo hade varit efter dom. För det var nämligen så att tyskarna, de var ju intresserade av hur framställning av tungt vatten gick till! Och Niels Bohr, matematikern, hade ju värdefulla kunskaper. Tungt vatten använde man på den tiden för kärnforskning.

Jag fick lova att inte säga till någon människa att Niels Bohr har kommit till Sverige. Inte ens till min fru."

När kriget bröt ut hösten 1939 blev det väldigt stor förändring. Fiskarbefolkningen på denna sidan, fiskelägena Nyhamn, Mölla, Lerhamn, Lerberget och Viken, hade haft livliga kontakter med dom danska fiskarna.

I oktober 1943 fick vi stor trafik av flyktingar, judar framförallt. Tidigare hade många icke-judiska flyktingar kommit över men den här månaden var det mest de judiska. Den danska fiskarbefolkningen ställde upp, ja, mot ersättning, naturligtvis. Men, dom riskerade ju å andra sidan mycket. Man koncentrerade sig, dels till norra Sundet, Gilleleje och dels i södra ner kring söder om Köpenhamn. Och det var framförallt i norra delen som jag blev engagerad.

Det varierade hur många flyktingar som kom åt gången. En båt hade 189 stycken flyktingar på en gång. Annars hade de här fiskebåtarna ungefär 20-25-30 stycken människor en och var, nerstuvade i lastrummet.

Resan var inte så lång, men många var ju väldigt illa däran, när de kom. Där är särskilt ett minne som jag har, det var en alldeles nyfödd bebis, han var en tre, ja, några timmar gammal.

Den där bebisen, han är numera vuxen och väl etablerad. För några år sedan, 1983, hade vi en träff inne i Mölle, den israeliske ambassadören och den danske rabbinen Bent Melchior var med. Och då fick jag träffa honom, han som varit en nyfödd bebis! Vi firade 40-års minnet av den här flyktingströmmen med ett stort arrangemang här i Höganäs"

Över sundet kunde vi se när dom engelska eskaderna var på väg till Tyskland och öppnade luftvärnseld.

Far hjälpte människor att fly över sundet. Utanför Sofiero ungefär, mitt i sundet, på danska sidan låg ett danskt fyrskepp som hette Lappegrund. Dit tog sig många. Det var ju innan radarn var uppfunnen, så dom gick ju med lanternor till Helsingborg hamn. Sen gick man inom Helsingborgs hamn, in och vände där, och så släckte man lanternorna och så följde de den svenska kusten och sen kom man över till Lappegrund.

För att signalera hur många flyktingar som fanns att hämta hade dom ett signalsystem med livbojen där det stod "Lappegrund Helsingör". Om den hängde till vänster så var det en. Hängde den till höger, var där fler. De stod med kikare här på landbojen på Tågaborg och tittade ut. Så länge den hängde rak var där inga.

Andra kom över med båtar. När de var ute och drev med sina sillgarn på natten så rätt som det var så dök det upp båtar med folk som dom fick ta ombord, i huvudsak judar, på natten. Det var på den tiden det var tennkulemotorer, så man visste exakt vilken båt som kom. Man hörde det på ljudet.

Inte var det riskfritt, den saken är klar. Men rädda det var dom nog inte, jag tror liksom att fiskare, dom är väldigt självständiga. Med dom risker det finns både att ta ut på sjön när det blåser storm och att ge sig iväg på sånt där. Dom är ju vana vid att leva ett riskfyllt liv vid vissa tillfällen."

Efter ockupationen sas det att allt skulle förbli som vanligt, kungen manade till lugn. Den danska regeringen garanterade den judiska befolkningens säkerhet.

1943 kom förändringen. Tyskarna hade skott sig tillräckligt på den danska välfärden, danskarna började tröttna, sabotageverksamheten intensifierades. Den 29 augusti installerades en lydregering. Tyskarna hämtade judiska församlingens medlemsregister. Den 1 oktober, vid den judiska nyårshelgen, kom vi till synagogan. Där meddelades att en razzia var planerad till natten. Vi uppmanades att inte gå hem och att varna så många som möjligt.

Vi for ut till Snekkersten, till fiskarfamiljen som vi hyrde sommarstuga av. De tog emot oss på ett fantastiskt sätt. Fiskaren lovade ordna vår överfart till Sverige.

När vi reste ut med tåget till Snekkersten fanns det många judar med på det. Konduktören visste vid vilka stationer det skulle vara tyska kontroller och varnade de judiska passagerarna så att de kom av i god tid.

Alla kunde inte ordna överfart själva. Trots att fiskarna skulle betalas kom alla över - oavsett om de kunde betala eller ej. Vår familj betalade 1000 kronor per person, det gjorde vi gärna. Efter några nätter hos fiskaren var överfarten ordnad. Vi fick inte ta med bagage, vi skulle promenera två och två i sakta mak ner till stranden. "Ni ska inte vara rädda för den tyska vakten, honom har jag preparerat", sa han. Han visste vem som vaktade, en mycket ung tysk pojke. Fiskaren, stor och kraftig, hade sagt att han hade en värdefull transport och sagt åt honom att han ingenting såg av detta om han inte ville råka illa ut. Han vände sig över huvud taget inte om när vi kom ner.

Vi låg under däck, under en presenning. Det luktade fisk. Motorn gick igång, tuff, tuff, tuff. Efter en stund var vi på svenskt vatten och fick komma upp. Vi var räddade.

Båten kom till Råå. Det första vi såg var soldater. Under en sekund blev jag rädd och tanken for genom huvudet att vi blivit lurade. Men så sa dom på skånska "Välkommen till Sverige!"."

Hösten - 43 gick ryktet om en förestående razzia. Pappa hade en bekant som hade kontakt med motståndsrörelsen. Vi tog tåget till sommarstugan i Hornbeck. Men vi sov hos grannen. På natten kom tyskarna, en dansk nazist var vägvisare. Men det var släckt och stängt. Hade vi varit hemma hade vi blivit tagna. Flera nätter var vi utposterade i olika hem i det lilla samhället.

Vi transporterades med lastbil längs kusten till Humlebäck. Bilen var lastad med tegel, fast bara i ytterkanterna, i mitten var det ett stort hål, där låg ett antal människor med presenning över. På natten gick man ner till stranden, vi fick inte gå för tätt. Vi stod på bryggan, min bror, pappa bakom honom, sedan jag och så mamma bakom mig. Så kom fiskebåtarna.

När vi var längst framme höll dom just på att lasta en båt. Det var sex personer förutom föraren, då sa dom: "Vi kan ta en till." Dom tog tag i min bror och slängde ner honom i båten. Mamma protesterade men dom sa: "Håll käften." Så var dom i väg. Så blev det vår tur, vi låg under däck. Mitt ute på Öresund när fiskaren försökte få i gång motorn, passerade en tysk marinbåt. Men natten var mörk och det hördes inget motorljud.

Jag hade på mig två eller tre set underkläder, ett par skjortor och en kostym, med knäbyxor, det hade 9-åringar då. Dokument och pass fanns i pappas portfölj, det var allt vi hade med. Vi kom till Ven, hela natten strömmade det in människor. Jag minns att det talades om en familj som hade drunknat. Dom hade tagit med sig för mycket bagage, båten var för tung.

Pappa brukade säga "Det var min dyraste resa över Öresund". Man fick betala fiskarna. Om fiskarna blev tagna så tog tyskarna båten, det var en försäkringssumma man betalade. Dom som kunde betalade, dom som inte kunde slapp, ingen lämnades. Jag tror att pappa betalade 25 000 kronor, en våldsamt stor summa. Det var allt han kunde skrapa ihop av kontanter."

Min far hade redan kontakt med en fiskare, han hade tidigare betalat denne för många tyska ungdomars överfart så nu sa fiskaren att han skulle ta över vår familj utan mer ersättning. Vi åkte ut till en sommarstuga i Skottsborg och därifrån, på natten, gick vi till fiskebåten.

Vi satt hopklämda under däck tillsammans med en annan familj, ett par med en dotter, så jag, mina föräldrar, mina två yngsta systrar och en tysk fostersyster Betty, en av dom tyska barnen som kommit till Danmark.

När fiskebåten rott över till svenska sidan fick vi komma upp och då satte han i gång motorn, tuff tuff tuff tuff tuff. Och så landade vi på ön Ven. Jag kan fortfarande se framför mig hur vi vadade i land, för han följde inte med ända in till stranden, utan vi vadade i land, plask plask, plask.

Innan avresan gick pappa ner i kolkällaren och högg isär en huggstock. Ur den vällde det smycken och pengar som han hade sparat ihop för att vi en dag skulle behöva fly. När vi åkte över hade jag så många ringar på fingrarna så jag inte kunde få ihop dom! När vi kom över på svenska sidan då behövde han pengar, det fanns inga bidrag på den tiden. Jag fick behålla en ring, den har jag kvar.

Jag har inget minne av att vi hade några väskor. Min mamma, hade en skokartong med sig och den hade hon fyllt med nyköpta silverbestick. Och min stackars mor fick trava i land med dessa silverbestick. Det var ju tungt, hon liksom snubblade till, för att hon hade det där silvret. Jag har inte minne av att jag hade något med mig, bara att jag hade fingrarna så här (spretar med fingrarna)".