När Hans Kaufmann var fjorton år, 1939, lyckades hans föräldrar i Münster i Tyskland skicka honom på en barntransport till Danmark och därmed rädda hans liv.

4 oktober 1939: "Jag tar avsked av min pappa på järnvägsstationen i Münster. Min mamma följer mig med nattåget till Berlin."

5 oktober: "Jag åker med 20 andra barn i min ålder till Danmark och friheten och jag skall jobba på en bondgård."

Fyra år senare tvingas Hans återigen fly, denna gång till Sverige.

Nedan följer utdrag ur Hans Kaufmanns dagbok fyra år senare 1943.

5 oktober 1943:
"Chajim och jag åker på förmiddagen till gården i Söborg för att hämta våra väskor. Flickorna hämtar resten av bagaget på Saltrup station. Vid middagstid samlas vi i huset som ägs av mannen son leder. Det kommer mera folk. Nu är vi totalt 10 Chawerim (vänner, red anmn). Vi skall vänta där tills han kommer hem. Vi får både middags- och kvällsmat. Han skulle ursprungligen ha varit tillbaka kl 18:10. Han kommer först kl 20.00. Oroliga timmar av väntan.

Det rapporteras att Gestapo är i Gilleleje, varifrån vi skulle segla. Man skall skaffa fram en lastbil för att forsla oss till Gilleleje. Visar sig inte vara möjligt. Efter kl 20.00 får inga bilar vara ute. Vi cyklar till Pårup station.

I väntsalen där sitter 15-20 äldre judar från Köpenhamn. Dom skall köras med bil till Gilleleje. Vi lämnar våra cyklar i Pårup och går till fots till Gilleleje. När vi är på väg kommer en bil tillbaka. Av säkerhetsskäl cyklar en dansk framför bilen. Det har varit skottlossning i hamnen i Gilleleje. Man vill göra oss uppmärksam på faran så att vi själva kan avgöra om vill fortsätta. Vi bestämmer oss för att ta risken till förmån för chansen. Klockan är nu 23:00 och utegångsförbud. Danskarna sätter sitt liv på spel för judarna. Vi fortsätter till fots. En dansk i täten. Vi är nu 8 personer. I en T-korsning strax utanför Gilleleje lägger vi oss i ett dike. Av säkerhetsskäl lämnar vi diket och gömmer oss bakom en häck, 150 meter bort. Efter 10 min stannar en tysk bil vid korsningen och sätter förmodligen av någon patrull. Vi ligger några timmar bakom häcken. Det blåser och regnar lite.

Med avstånd smyger vi oss sakta in i byn. Vi skall just kliva in i en villaträdgård när två Gestapo kommer bakom oss. Vi kastar oss mot häcken. Ljudet som förorsakas förenar sig med vindens rasslande i träden. Man har inte hört oss."

Hans Kaufmann var en av 180 judiska flyktingar som den 6 oktober 1943 lyckades fly till Sverige på en skuta från Gilleleje i Danmark (red anm).

"Det var en ganska liten båt med plats för högst 15 personer. Vi var 90 så det fanns inte mycket utrymme. De äldsta och barnen fick plats i hytterna, vi unga placerades längs däckets sidor. Utrymmet var så litet att vi var tvungna att ligga ovanpå varandra. Bättre blev det inte då det lades ett fisknät över oss och därefter ytterligare en presenning. Vi var nu helt övertäckta och så skulle vi ligga tills det blev helt ljust för först då skulle båten avgå. Det rörde sig om 2-3 timmar. Bland passagerarna fanns också herr Blachmann som låg bredvid mig. För att hålla humöret uppe berättade han oavbrutet fräcka vitsar och vi andra gjorde också allt för att bedöva nervositeten och spänningen. Vi låg i våra obekväma ställningar och hörde hur fiskaren gjorde sig redo som om han bara skulle ut och fiska på en vanlig fisketur och inte föra oss 30 flyktingar över till friheten. Varje gång vi hörde steg blev det dödstyst på däcket under presenningen - vi fruktade att det var Tysken som ville inspektera fiskebåten. Men vi hade tur, det var inte Tysken, men däremot den danska polisen som vinkade till oss och önskade oss lycka på vägen.

Äntligen hörde vi motorn gå igång och vi kom iväg. Det dröjde inte många minuter innan båten började gunga våldsamt. Den dåliga lukten under presenningen och den obehagliga ställningen vi låg i gjorde det inte bättre. Jag började strax kräkas och lida alla sjösjukans kval. De andra följde snabbt efter och inom loppet av en timme låg vi insmorda i varandras uppkastningar. Nu gick vågorna över relingen, presenningen var otät och vi blev dyblöta; vi låg fullständigt maktlösa och kunde inte hindra varken det ena eller det andra.

Oavbrutet kräktes jag, oavbrutet kom det iskalla vattnet över mig och trots alla kläder jag hade på mig var jag snart genomvåt. De andra hade det likadant - ingen sa något. Blachmann med de många vitsarna låg lika "död" som vi andra. Det enda vi hade krafter till var att ibland sticka upp huvudet över presenningen för att fråga fiskaren om vi snart var på svenskt territorium. Men varje gång fick vi det nedslående svaret att vi skulle ha tålamod; vi kunde inte segla direkt över till Sverige men skulle en stor omväg. Dessutom skulle vi ligga i båten tills det blev mörkt, först då kunde vi gå i land. Det var grymt, det var helt förfärligt att tänka på att vi skulle ligga såhär i ca 10 timmar till. Efter den hemska natten i det lilla lagerutrymmet var alla våra lemmar ömma, vi låg i ännu värre ställningar, kunde inte alls röra oss i spyor och iskallt saltvatten.

Vad var det nu det vi hörde? I vårt elände ansträngde vi oss för att höra de olika ljuden omkring oss. Nu var det en flygmaskin som flög över båten, det var Tysken på inspektion. Vi gjorde oss så små som möjligt och vågade knappast andas. Nu flög den bort men en halv timme senare kom den tillbaks - eller kanske var det en annan. Våra nerver var på helspänn: när vi inte kräktes sköljde de iskalla vågorna över oss och då de var två minuters paus var Tysken på expedition. Hela tiden Tysken, Tysken, Tysken. Den dagen tror jag detta namn brände sig fast i mitt inre med hatets styrka."