1968

Kårhusockupationen i Stockholm

Kårhusockupationen fick en enorm uppmärksamhet i massmedia, ockupationen var huvudnyhet i alla tidningar och nyhetssändningar. Televisionen var ett förhållandevis nytt medium och det som sändes i de båda kanalerna fick ett stort genomslag. ?Befann man sig utanför huvudstaden skulle man kunna tro att Stockholm var en krigszon. ?Minsta nyans, förändring och uttalanden blåstes upp till väldiga proportioner.

Huvudanledningen till ockupationen var den socialdemokratiska regeringens nya utbildningsreform UKAS. Ett cent-ralt utformat utbildningsprogram med fasta studiegångar, utan valfrihet för den enskilde studenten. En liknande reform hade i Frankrike lett till den stora Majrevolten några månader tidigare. Vi ville ha en dialog med dåvarande utbildningsministern, socialdemokraternas påläggskalv, Olof Palme. Han vägrade att komma till ett debattmöte. När ockupationen hållit på i 3 timmar dök Palme upp.

Kritiken mot UKAS var berättigad. Vi hävdade att UKAS skulle leda till att friheten, kreativiteten och självständigheten skulle gå förlorad. Och vi fick rätt. Reformen är nu uppriven. Det blev för mycket korvstoppning och för lite kunskap på djupet, debatt och ifrågasättande. Men kampen mot UKAS kom också att innehålla starka övertoner, flummig vänsterideologi. Detta utnyttjades skickligt av Olof Palme som därigenom slapp att försvara reformens stora svagheter.

Det mest positiva med 1968 var att unga människor bröt upp med det gamla auktoritära samhället. Ungdomar i 20-års åldern stod upp och tog ett tuff debatt med landets utbildningsminister, tillika en av landet främsta debattörer. Det skulle vara helt otänkbart några år tidigare.

Det politiska samtalet förändrades efter 1968. Vietnamrörelsen, protesterna mot tennismatchen mellan Sverige och Rhodesia i Båstad. Kårhusockuptionen och Almstriden i Kungsträdgården några år senare ledde till att den politiska överheten inte längre kunde räkna med att enkelt domptera folkliga opinioner.

1968 blev barnmorska för kvinnorörelsen, miljörörelsen och en växande medvetenhet om en ojämlik värld.

ANDERS CARLBERG
VD Fryshuset

”Jag hade strax innan lämnat Adolf Fredriks polisstation (Vaktdistrikt 5) och befann mig i korsningen Kammakargatan och Holländargatan. Mäktiga ovationer och skanderande rop ekade mellan husen på Holländargatan – ett demonstrationståg i gatans hela bredd kom marscherande i riktning mot Kungsgatan. Jag vill minnas att det var solsken både i luften och i deltagarnas anleten, även om budskapen lät hotfulla. I varje fall var det en solskensle-ende ung kvinna som gav mig flygbladet. Jag insåg att det iakttagna var ytterst polisiärt och begav mig till min station på Kammakargatan 37 för att rapportera. Visst var det polisiärt.. Åtskilliga dygn hade poliskåren i Stockholm sysselsättning vid Kårhus och i Spökpark.

Förstår egentligen inte hur detta flygblad har ”överlevt” och strängt taget var det ju en färskvara endast giltigt ”i ikväll”.”

Extra ordinarie poliskonstapeln 305/5.
THOMAS PETTERSSON

Jag hade givetvis hört talas om Kårhusockupationen i nyheterna. På den tiden arbetade jag i hörnet av Sveavägen och Tegnergatan. Eftersom det var ganska nära till Kårhuset, gick jag dit en kväll efter jobbet vid sextiden. Det var inga svårigheter att bli insläppt.

I den stora salen var det packat med folk. De flesta hade varit där länge. Det var mycket varmt, fuktigt och instängt. Folk rörde sig fram och tillbaka. Man fick knuffa sig fram. Det var högljutt och stökigt. På grund av den dåliga luften var de flesta trötta och irriterade. Någon svimmade. Jag fick en obehaglig känsla av att panik kunde bryta ut när som helst.

Då klev en representant från studentkåren upp i talarstolen och lyckades efter en stund få det så tyst att han kunde göra sig hörd. Han fick alla att sätta sig på golvet, vilket omedelbart lugnade ner stämningen. Han förklarade att man sänt ut en spanare som skulle leta reda på verktyg så att man kunde öppna fönstren som endast kunde öppnas med en speciell nyckel. När slutligen frisk luft strömmade in var lugnet återställt. Någon timme senare anlände Olof Palme. På bilderna står han i talarstolen.

Om jag inte minns fel talade Anders Carlgren tidigare på kvällen, före Olof Palme. Jag kommer inte ihåg vad Palme sade, men jag minns att hans tal engagerande och verkade vara väl förberett. Han engagerade publiken genom att ställa frågor och få svar genom handuppräckning.

ANDERS LEKHOLM