1968

Fördrivningen av de polska judarna

Det universella hjärnspöket
Den antisemitiska kampanjen i Polen 1968 kom som en chock för många människor. Hur kunde ett kommunistparti hetsa mot judar? Var inte kommunismen i själva verket det bästa vaccinet mot xenofobi - och ett löfte om människans universella broderskap?

I synnerhet i 20-och 30-talets centraleuropeiska länder, ridna av aggressiv nationalism, utövade detta löfte stark dragningskraft på minoriteter, vilket förklarar den relativt höga andelen judar i kommunistpartierna.

För polsk-judiska kommunister blev kampanjen 1968 en svårbeskrivlig tragedi. Men den blev också dödsstöten för kommunismen som ideologi. Med facit i hand - inkluderande lärdomarna från 90-talets Balkan - där kommunister utan svårighet ömsade skinn till ultranationalister - är det nödvändigt att flytta fokus från kommunismens paroller till dess grundläggande tankemönster.

Läran är utpräglad dualistisk. Den förutsätter närvaron av fientliga ”andra”: kapitalister, imperialister, ”kulaker”, revisionister, som det är nödvändigt att bekämpa och naturligt att hata. Eftersom kommunismen, som representerar Det Goda, par definition inte kan vilja något ont - men missöden ändå inträffar - förklaras i regel motgångarna som ett verk av ”de andra”: sabotörer, fraktioner, fiender.

Den antisemitiska kampanjen 1967-1968 visade att i kommunistisk politik väger det ständiga behovet av Fienden tyngre än de humanistiska parollerna. Att det rentav är själva axeln och den dominerande maktstrategin - men att fienden är utbytbar.

När Polens kommunister, som uppfattades av många som en ockupationsmakt, sökte öka sin nationella legitimitet, började man framställa oppositionen som något främmande och ”opolskt”. Det räckte att byta ut några begrepp i propagandan: Författare som tidigare stämplades som ”fiender till socialismen” blev ”fiender till nationen”. ”Främmande”, som tidigare betecknade en fientlig ideologi började betyda ett främmande folkslag. ”Sanna kommunister” blev ”verkliga polacker” vilkas äkthet framgick av deras djupa rötter i den polska myllan och även av deras ”polska blod”. Alltmedan de fientliga krafterna, orosmakarna och parasiterna visade sig ha judiska efternamn.

Den antisemitiska kampanjen i Polen 1968 satte igång efter våldsamma studentdemonstrationer som krävde yttrandefrihet och demokrati.

Regimen beskrev det svåra politiska läget som ett resultat av "den amerikanska imperialismens, den västtyska revanschismens och världssionismens gemensamma antipolska konspiration". De som påstods spela en avgörande roll i denna internationella konspiration var – judar. Deras lojalitet som polska medborgare ifrågasattes och de anklagades för att sympatisera med Israel under sexdagarskriget i juni 1967 och inte med arabstaterna som var Polens och Sovjetblockets allierade. Polens judar uteslöts ur partiet, avkrävdes lojalitetsförklaringar, åtalades för förtal mot den polska staten, trakasserades på universitet och arbetsplatser. Och till slut uppmanades de att lämna landet.

I mars 1968 nådde den antisemitiska propagandan sin kulmen. De uppskattningsvis 25.000 judar – i ett land som före kriget hade drygt tre miljoner judiska medborgare, av vilka endast en bråkdel överlevde Förintelsen – förklarades vara främlingar, ”sionister” och ”kosmopoliter”; fiender till staten och det polska folket.

Den antijudiska kampanjen i Polen 1968 – bara drygt tjugo år efter Förintelsen – var inte ideologisk, även om den började som ett svar på en gryende demokratirörelse och en del av den interna maktkampen inom kommunistpartiet. Kampanjen var rasistisk ty den drabbade, med trakasserier och avskedanden från universitet och arbeten, också helt assimilerade judar; till och med personer vilkas "judiskhet" fanns tre generationer tillbaka – enligt de nazistiska Nürnberglagarna.

Pogromstämningen åren 1968-1970 ledde till att större delen av Polens judar – ca 20.000 personer – lämnade landet.

Jackie Jakubowski

Fragment
Min far skrek. Jag hade aldrig förut hört något liknande. Jag satt ensam på mitt rum i Warszawa och lyssnade till samtalet i vardagsrummet. Min far hade just kommit tillbaka från ännu en dag på den polska tullmyndigheten och ännu en förhandling om vilka tillhörigheter som vi kunde respektive inte kunde ta med oss. Objekten med ett affektionsvärde för min familj hade placerats i grupper på 10. Tjänstemannen hade släng ihop dem utan minsta omtanke på vad som hörde ihop med vad. Sedan var det min fars tur att välja. Endast två saker ur varje grupp. Så fort min far pekade på något så blev det plötsligt undantaget och leken började om. Detta hade pågått under en veckas tid. Den polske tulltjänstemannen visste vilka vi var och varför vi skulle lämna Polen.

/…/

Men så en eftermiddag tassade min far försiktigt in i mitt rum med en tallrik tunt skurna äppelbitar. Han skulle berätta att vi snart var tvungna att lämna Polen eftersom han var en JUDE. Det var andra gången som jag fick höra att jag var en judinna. En ”hjälpsam” polsk väninna hade viskat det i mitt öra på skolgården några dagar tidigare. Men jag trodde henne inte. Ordet jude användes i den polska skolan som ett vanligt skällsord. Jag hade nyligen använt mig av min ställning i klassens hierarki för att försvara en klasskamrat som blev utpekat som en sådan.

Och nu hade jag själv ingenting att hänga upp min nya identitet på än förföljelser och fasor. Inga sagor eller vaggvisor, inga doftande maträtter eller personliga minnen. Juden hängde oåterkalleligen och enbart samman med allt det jag visste om krigets fasor. Jag var uppvuxen med berättelser och bilder av det. Mänskliga skelett i streckrandiga kläder, högar av lik, krematorierna… Dessa fasanfulla bilder ur nationernas smärtsamma historia så nära i tid och rum blev inom loppet av en hundradels sekund en del av min privata värld. Jag fick en ny roll i dem.

Lena Lucki

Den 8 mars 1968 blev en vändpunkt i vår familjs trygga och välordnade liv
Medan min far Adam Bromberg, som officer i ryska armén var med om att befria Polen under andra världskriget utplånades hela hans släkt av de nazistiska ockupanterna. Efter kriget deltog han i det nya Polens uppbyggnad som, trodde han, aldrig mer skulle tillåta förföljelse och diskriminering. Han grundade flera bokförlag, däribland ett av världens största vetenskapliga bokförlag. Min mor Anna var forskare. Mina föräldrar kände sig i första hand som polacker – polacker av judiskt ursprung. Men snart visade det sig att det inte spelade någon roll hur assimilerade de var.

Den 8 mars 1968 blev en vändpunkt i vår familjs trygga och välordnade liv. Jag var 15 år och bevittnade hur en liten studentdemonstration på Warszawauniversitetet brutalt slogs ned av den kommunistiska regimen. Allt som hände därefter minns jag som i en dimma, som en ond dröm.

Dagen efter kunde vi läsa i tidningarna och höra i radio och TV att det var judar (”sionister”) som uppviglat studenterna. Samma dag förlorade min far sitt arbete. Nästan alla våra vänner och bekanta försvann. Vi tvingades ut från den bostad där vi bott i över tjugo år. Vi fick flytta till en liten lägenhet i ett hus där grannarna trakasserade oss. I skolan förändrades allt. Mina betyg sänktes och plötsligt var alla kompisarna borta. Ingen vågade prata med mig längre. Det fanns bara en enda vän kvar, Grazyna. Hon vägrade att ta avstånd från mig och protesterade hos lärarna. Då blev hon kallad till rektorn som sa åt henne att aldrig mera visa sig i skolan. Samtidigt förbjöds hon att söka sig till en annan skola. Den 16-åriga Grazyna gick hem, skrev ett brev om hur mycket hon skämdes över det som hände i Polen och öppnade gaskranen ...

Som om det inte räckte att jag förlorat min bästa vän blev jag anklagad för att ha orsakat hennes död. Skolan polisanmälde mig och tvingade mig att inför alla elever i aulan erkänna mitt ”brott”.

Efter en stor mediekampanj mot min far hotades han att ställas inför rätta, anklagad för delaktighet i ”en sionistisk sammansvärjning” mot Polen. Hans straff skulle bli tio års eller livstids fängelse. Han förvägrades advokat och förhördes dagligen under ett års tid. Över hundra vittnen tvingades skriva under falska vittnesmål mot honom.

Situationen blev ohållbar och vi ansökte om tillstånd att lämna landet. Efter många avslag fick vi det.

En vacker augustidag 1970 klev vi på båten mot Ystad. Inte förrän vi stod på svensk mark vågade vi inse att mardrömmen var över. Den enda tanke vi bar med oss då var: aldrig mer, aldrig mer. Vad som än skulle hända i det nya, okända Sverige skulle vi aldrig mer behöva uppleva något liknande. Aldrig mer antisemitism!

Dorotea Bomberg

I december 1968 kom mamma in i mitt rum och bad mig sitta ned. Hon verkade nervös, det vill säga mycket bestämd. Hon sade att hon hade något viktigt att berätta. Sedan sade hon: "Vi skall emigrera." Hon gjorde en kort paus. Och därefter: "Jag är judinna."

Jag minns inte mycket av de kaotiska känslor som måste ha väckts av dessa två repliker. Jag minns bara två saker. Att jag aldrig älskat henne mer än just då. Att jag som vanligt inte kunde visa det. Samt en tanke: "Hon borde ha sagt det i omvänd ordning".

Tio år tidigare hade ett yngel på gatan sagt något konstigt om judar. Jag visste inte vad det var. Jag frågade mamma hur judar såg ut. "Som jag", svarade hon. Vilket jag förstod "som alla andra, din dumbom. Stör mig inte".

Min mor hade genom en rad mirakel överlevt Förintelsen och lyckades därefter dölja sitt ursprung för alla utom för sin man.

Jag var sjutton år, jag ansåg mig vara det polskaste man kunde vara, med en far som slagits för Polen i tre krig och hade bevis för att förfäderna, klädda i stål och plymer, i juli år 1410 ridit ned Den Tyska Orden vid Tannenberg och som tack för segern "erigerat" en kyrka. Jag bar ett namn som berättigade till vapensköld, vilket smällde högt i ett land som var kommunistisk på ytan men medeltida på djupet. Men vem var jag nu?

Den frågan fick anstå. Jag var hennes son. Fyra månader senare var vi ute ur Polen.

Maciej Zaremba