 |
JUDENDOMEN SOM RELIGION
Inledning
Judendomen är den första monoteistiska religionen (tron på en enda Gud). Gud är allsmäktig och hela universums skapare (1 Mos 1:1-31).
Att judendomen varit så livskraftig och bevarat sin karaktär till våra dagar anses bero bl a på att den är fri från bindande normer. Mose lära, Toran, är en livets lära mer än en trons lära: ”den föreskriver hur man skall leva, icke vad man skall tro”.
Huvudpunkter i judisk tro:
Enhetstanken: en Gud i himmelen och en mänsklighet på jorden.
Principen om människans höghet: människan som Gud har skapat till sin avbild (1 Mos 1:26-27).
Kärleken till medmänniskan: ”Älska din nästa som dig själv” (3 Mos 19:18).
Tron på själens odödlighet.
Tron på Messias och det messianska riket.
Tron på Israels folks rätt att leva för att framföra Guds budskap till människorna (se nedan om utvaldheten).
Utvaldheten
Enligt Toran (2 Mos 19:5-6 och 5 Mos 7:6-7) har Gud utvalt judarna till sitt egendomsfolk. Detta har utnyttjats i antisemitiskt syfte för att påstå att judarna anser sig för mer än andra. Ingenting kan vara mer felaktigt. Utvaldheten innebär fastmera att judarna anförtrotts den tunga och otacksamma uppgiften att framföra Guds budskap till människorna. Judarnas utvaldhet har alltså endast religiös innebörd och har ingen tillämpning på det världsliga området.
Den skriftliga läran
Den judiska bibeln består av tre huvuddelar, på hebreiska kallade Torah (de fem Moseböckerna, Toran), Neviim (Profeterna) och Ketuvim (De heliga skrifterna), sammanlagt 39 böcker. En beteckning för judarnas bibel är TANACH, bildat av begynnelsebokstäverna i delarnas hebreiska namn. Det kristna namnet på den judiska bibeln är Gamla Testamentet. Kanoniseringen av Bibelns olika delar – dvs. det slutgiltiga fastställandet av texternas innehåll, omfattning och ordningsföljd – anses ha avslutats ett par hundra år e.v.t.
Bibelns språk är hebreiska med undantag av vissa delar av Daniels och Esras böcker som är skrivna på arameiska, ett med hebreiskan nära besläktat språk. Bibeln är världslitteraturens mest översatta bok.
Av översättningar till svenska kan nämnas:
Gustav Vasas bibel, utgiven främst genom Laurentius Petris försorg 1541.
Karl XII:s bibel. En reviderad version av Gustav Vasas bibel, utgiven 1703.
Gustav V:s bibel. En fullständigt ny svensk översättning antagen 1917.
Bibelkommissionen överlämnade den fjärde officiella svenska översättningen av Bibeln i december 1999.
Toran (grek. Pentateuken)
Toran, som anses ha gudomligt ursprung, är den viktigaste av Bibelns tre delar och som religiös urkund föremål för stor vördnad. Vid vissa gudstjänster förekommer högläsning ur toran som då har formen av en s.k. torarulle. De enskilda Moseböckerna benämns på hebreiska efter sina begynnelseord, på latin efter sitt innehåll.
Profeterna
Av Profetböckerna, till antalet 21, behandlar de tidigare tiden från intåget i det heliga landet till den babyloniska fångenskapen.
De senare utgöres av profetiska tal, ordnade efter omfång så att de tre profeterna Jesaja, Jeremia och Hesekiel kommer först och de tolv mindre profeterna sist.
De heliga skrifterna
Dessa består av Psaltaren, Ordspråksboken, Jobs bok, Höga visan, Ruts bok, Klagovisorna, predikaren, Esters bok, Daniels bok, Esras och Nehemias böcker samt Kränikeböckerna.
Den muntliga läran
Ursprungligen var det tänkt att inga andra böcker skulle finnas utöver Bibeln, som skulle vara böckernas bok. Men muntliga traditioner, utläggningar och förklaringar kunde inte förhindras. De krävde också med tiden en skriftlig form.
Den muntliga läran består av en omfångsrik litteratur som samlats under århundradenas lopp och har en mängd olika författare. Man kan närmast likna dem vid en mängd encyklopedier.
Skrifterna är av två olika typer. Berättelserna, Aggada, har en helt annan karaktär än de delar som innehåller lagregler, bud och förbud och som på hebreiska heter Halacha.
Det finns en samling av utläggningar över Bibelns böcker och gamla traditioner (Midraschim), vilket betyder forskning eller tolkning. Det finns således såväl aggadiska som halachiska midraschim.
Vanligen menar man med den muntliga läran Talmud, som ordagrant betyder studium eller kunskap.
Talmud är inte en enhetlig text. I Talmud behandlas en mängd olika ämnen, varav endast en del har med religion att skaffa.
Talmud uttrycker icke någon bestämd religiös eller etisk inställning utan här finns företrädda skilda och ofta motsatta religiösa riktningar, rättsuppfattningar och etiska åskådningar. Det är trettio judiska generationer och mer än tvåtusen författare som lämnat bidrag till Talmud. Man kan säga att Talmud är en samling protokoll över diskussioner som i flera hundra år förekommit i högskolorna i Palestina och Babylon.
Inledning
Judendomen är den första monoteistiska religionen (tron på en enda Gud). Gud är allsmäktig och hela universums skapare (1 Mos 1:1-31).
Att judendomen varit så livskraftig och bevarat sin karaktär till våra dagar anses bero bl a på att den är fri från bindande normer. Mose lära, Toran, är en livets lära mer än en trons lära: ”den föreskriver hur man skall leva, icke vad man skall tro”.
Huvudpunkter i judisk tro:
Enhetstanken: en Gud i himmelen och en mänsklighet på jorden.
Principen om människans höghet: människan som Gud har skapat till sin avbild (1 Mos 1:26-27).
Kärleken till medmänniskan: ”Älska din nästa som dig själv” (3 Mos 19:18).
Tron på själens odödlighet.
Tron på Messias och det messianska riket.
Tron på Israels folks rätt att leva för att framföra Guds budskap till människorna (se nedan om utvaldheten).
Utvaldheten
Enligt Toran (2 Mos 19:5-6 och 5 Mos 7:6-7) har Gud utvalt judarna till sitt egendomsfolk. Detta har utnyttjats i antisemitiskt syfte för att påstå att judarna anser sig för mer än andra. Ingenting kan vara mer felaktigt. Utvaldheten innebär fastmera att judarna anförtrotts den tunga och otacksamma uppgiften att framföra Guds budskap till människorna. Judarnas utvaldhet har alltså endast religiös innebörd och har ingen tillämpning på det världsliga området.
Den skriftliga läran
Den judiska bibeln består av tre huvuddelar, på hebreiska kallade Torah (de fem Moseböckerna, Toran), Neviim (Profeterna) och Ketuvim (De heliga skrifterna), sammanlagt 39 böcker. En beteckning för judarnas bibel är TANACH, bildat av begynnelsebokstäverna i delarnas hebreiska namn. Det kristna namnet på den judiska bibeln är Gamla Testamentet. Kanoniseringen av Bibelns olika delar – dvs. det slutgiltiga fastställandet av texternas innehåll, omfattning och ordningsföljd – anses ha avslutats ett par hundra år e.v.t.
Bibelns språk är hebreiska med undantag av vissa delar av Daniels och Esras böcker som är skrivna på arameiska, ett med hebreiskan nära besläktat språk. Bibeln är världslitteraturens mest översatta bok.
Av översättningar till svenska kan nämnas:
Gustav Vasas bibel, utgiven främst genom Laurentius Petris försorg 1541.
Karl XII:s bibel. En reviderad version av Gustav Vasas bibel, utgiven 1703.
Gustav V:s bibel. En fullständigt ny svensk översättning antagen 1917.
Bibelkommissionen överlämnade den fjärde officiella svenska översättningen av Bibeln i december 1999.
Toran (grek. Pentateuken)
Toran, som anses ha gudomligt ursprung, är den viktigaste av Bibelns tre delar och som religiös urkund föremål för stor vördnad. Vid vissa gudstjänster förekommer högläsning ur toran som då har formen av en s.k. torarulle. De enskilda Moseböckerna benämns på hebreiska efter sina begynnelseord, på latin efter sitt innehåll.
Profeterna
Av Profetböckerna, till antalet 21, behandlar de tidigare tiden från intåget i det heliga landet till den babyloniska fångenskapen.
De senare utgöres av profetiska tal, ordnade efter omfång så att de tre profeterna Jesaja, Jeremia och Hesekiel kommer först och de tolv mindre profeterna sist.
De heliga skrifterna
Dessa består av Psaltaren, Ordspråksboken, Jobs bok, Höga visan, Ruts bok, Klagovisorna, predikaren, Esters bok, Daniels bok, Esras och Nehemias böcker samt Kränikeböckerna.
Den muntliga läran
Ursprungligen var det tänkt att inga andra böcker skulle finnas utöver Bibeln, som skulle vara böckernas bok. Men muntliga traditioner, utläggningar och förklaringar kunde inte förhindras. De krävde också med tiden en skriftlig form.
Den muntliga läran består av en omfångsrik litteratur som samlats under århundradenas lopp och har en mängd olika författare. Man kan närmast likna dem vid en mängd encyklopedier.
Skrifterna är av två olika typer. Berättelserna, Aggada, har en helt annan karaktär än de delar som innehåller lagregler, bud och förbud och som på hebreiska heter Halacha.
Det finns en samling av utläggningar över Bibelns böcker och gamla traditioner (Midraschim), vilket betyder forskning eller tolkning. Det finns således såväl aggadiska som halachiska midraschim.
Vanligen menar man med den muntliga läran Talmud, som ordagrant betyder studium eller kunskap.
Talmud är inte en enhetlig text. I Talmud behandlas en mängd olika ämnen, varav endast en del har med religion att skaffa.
Talmud uttrycker icke någon bestämd religiös eller etisk inställning utan här finns företrädda skilda och ofta motsatta religiösa riktningar, rättsuppfattningar och etiska åskådningar. Det är trettio judiska generationer och mer än tvåtusen författare som lämnat bidrag till Talmud. Man kan säga att Talmud är en samling protokoll över diskussioner som i flera hundra år förekommit i högskolorna i Palestina och Babylon.